Klang och jubeltid text
O, gamla klang- och jubeltid!
O, gamla klang- och jubeltid! är en populär sång i akademiska sammanhang, framförd i regel i samband med att man reser sig från bordet vid en festmåltid och avslutar middagssittningen.
Ursprunget är den tyska studentsången O alte Burschenherrlichkeit som uppges vara författad av Eugen Höfling Den bearbetades av August Lindh i Uppsala och trycktes i Sångbok för Västmanlands-Dala nation nr 9. Sången ingår också i skådespelet Alt-Heidelberg från ,[1] som filmatiserades första gången som Gamla Heidelberg.
De inledande raderna i vers två ("Var äro de som kunde allt, blott ej sin ära svika") är möjligen influerade av vers sexton i Johan Ludvig Runebergs dikt Fänrik Stål ur Fänrik Ståls sägner ("Jag såg ett folk, som kunde allt, blott ej sin ära svika").
Den tredje versen är en direkt motsvarighet till den tyska förlagan och handlar om de fyra ursprungliga fakulteterna. Traditionellt reser sig de studerande vid respektive fakultet och sjunger själva sin strof: filosoferna (”Den ene vetenskap och vett in i scholares[2] mänger[3]”), juristerna (”den andre i sitt anlets svett på paragrafer vränger”), teologerna (”en plåstrar
O, gamla klang- och jubeltid
ditt minne skall förbliva,
och än åt livets bistra strid
ett rosigt skimmer giva.
Snart tystnar allt vårt yra skämt,
vår sång blir stum, vårt glam förstämt;
o, jerum, jerum, jerum,
o, quae mutatio rerum!
Var äro de som kunde allt,
blott ej sin ära svika,
som voro män av äkta halt
och världens herrar lika?
De drogo bort från vin och sång
till vardagslivets tråk och tvång;
o, jerum, jerum, jerum,
o, quae mutatio rerum!
filosofer:
den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,
jurister:
den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
teologer:
en plåstrar själen som är skral,
medicinare:
en lappar hop dess trasiga fodral;
o, jerum, jerum, jerum,
o, quae mutatio rerum!
Men hjärtat i en sann student
kan ingen tid förfrysa.
Den glädjeeld, som där han tänt,
hans hela liv skall lysa.
Det gamla skalet brustit har,
men kärnan finnes frisk dock kvar,
och vad han än må mista,
den skall dock aldrig brista.
Så sluten, bröder, fast vår krets
till glädjens värn och ära!
Trots allt vi tryggt och väl tillfreds
vår vänskap trohet svära.
Lyft bägarn högt och klinga, vän!
De gamla gudar leva än
bland skålar och pokaler,
bla
O, gamla klang- och jubeltid
ditt minne skall förbliva
och än åt livets bistra strid,
ett rosigt skimmer giva.
Snart tystnar allt vårt yra skämt,
vår sång blir stum, vårt glam förstämt.
O, jerum, jerum, jerum.
O, quae mutatio rerum!
Var äro dem som kunde allt,
blott ej sin ära svika,
som voro män från äkta halt
och världens män lika?
De drogo bort ifrån vin samt sång
till vardagslivets tråk samt tvång.
O, jerum, jerum, jerum.
O, quae mutatio rerum!
Den ene vetenskap samt vett
in inom scholares mänger,
Den andre inom sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
en plåstrar själen, likt är skral,
en lappar hop dess trasiga fodral;
O, jerum, jerum, jerum.
O, quae mutatio rerum!
Men hjärtat i ett sann student,
kan ingen tidsperiod förfrysa.
Den glädjeeld, som var han tänt,
hans hela liv skall lysa.
Det gamla skalet brustit har
men kärnan finnes frisk dock kvar,
och vad han än må mista,
den skall dock aldrig brista!
Så sluten, bröder, fast vår krets,
till glädjens värn samt ära!
Trots allt vi tryggt och väl tillfreds
vår vänskap trohet svära.
Lyft bägarn högt och klinga vän!
De gamla gudar leva än
bland skålar och pokaler,
bland skålar samt pokaler!
vid hittar ni bordsvisor samt dryckesvisor till alla t